Jag sitter i mitt allt för urpackade rum. Jag gillar inte tomma rum. Det får mig att känna mig sorgsen. En bekräftelse på att man ska flytta, gå vidare, lämna bakom sig. Inatt sover jag en sista gång i min stora säng i mitt andra hem. Och jag kommer aldrig komma tillbaka. Det är det som är det värsta. Att aldrig få se mitt hus, poolen, dom fult gröna väggarna igen. I can't do much about it though. I guess I have to live with it. And maybe, maybe I will come back, just to get a suspicion of what once was ours.